Ginner (090326) beskrev under sin föreläsning tekniken som en förlängning av våra mentala och fysiska förmågor, samt att tekniken genom historien har skapas utifrån människan behov. Kort kan man alltså säga att allt människan skapat är kopplat till teknik. Således skulle man kunna säga att allt som finns på förskolan har med teknik att göra. Det kan ju förvisso kännas lite brett, men har man den synen, att allt är teknik tror jag att det kan öppna upp för möjligheter att se och belysa teknik i sammanhang där man annars skulle missa det. Kanske kan det öka intresset för teknik för sådana som annars är ointresserade…
Jag skulle kunna göra en lång lista med olika saker som exempel på föremål vilka har med teknik att göra både i utemiljön och innemiljön (cyklar, spadar, lekstugan, olika maskiner och tekniska apparater som dator, musikanläggning osv.) men jag vill istället förmedla det förhållningssätt till teknik som jag delvis har sett på förskolan och vad jag utifrån det jag sett skulle vilja utveckla.
Ginner menade att barn och elever behöver tekniska kunskaper för att de, när de växer upp, ska kunna hantera och navigera i sin tekniska vardag. Han menade också att en demokrati behöver medborgare med teknisk förståelse för att de ska kunna inta ett kritiskt förhållningssätt och göra väl grundade val. Läroplanen föreskriver att vårt uppdrag dels går ut på att leda barn och elever mot att bli medborgare i ett demokratiskt samhälle. Med utgångspunkt i detta menar jag att mycket av tekniken på förskolan ska handla om att väcka barnens nyfikenhet över hur saker fungerar, få dem att ställa frågor och inta något sorts kritiskt förhållningssätt som genererar i att undersöka eller att de på eget initiativ hittar lösningar på sina behov. På förskolan där jag är anser jag att det finns förebilder för ett sådant förhållningssätt, i alla fall vad gäller att skapa utefter sina behov. En make till en av förskollärarna snickrar mycket leksaker till förskolan. Barnen är väl medvetna om att han gör det, vilket skapar stora förutsättningar för att införliva ett ”möjlighetstänk” hos barnen. Skapas ett behov av exempelvis en till docka till dockhuset, eller en barnsäng i den samma så blir inte första tanken att förskolan måste köpa in den (för pengar som inte finns…) utan att man faktiskt kan skapa själv. Alla förskolor har inte tillgång till en snickare men kanske skulle det vara ännu mer värdefullt om barnen själva får vara med och skapa det de vill ha. Det är ju också så mycket mer kreativt och frambringar en situation där sakerna anpassas efter lekens behov och inte tvärt om, att leken får anpassas till färdigproducerade saker.
Förskolan där jag är har inte någon speciell ”teknik hörna” eller liknande men tekniken finns där ändå. Leksaksbilarna är fulla med teknik, hjulen som hjälper bilen framåt, dörrar som, ibland, går att öppna, flak som tippar och skopor som gräver. Dockornas rörliga höft och axelleder, de blinkande ögonen, hur funkar det? Elvira berättar för mig att en av dockorna kunde prata förut, men nu är den sönder. Hur kunde det gå till att den pratade, och kan man laga den? I det barnen naturligt och på eget initiativ kommer i kontakt med varje dag finns tekniken och förskollärarens uppgift är att belysa denna och uppmuntra barnen att ställa frågor eller finna svar på de frågor barnen redan har.
På förskolan har barnen har tillgång till diverse konstruktionsmaterial så som, kapplastavar, papper, kartong, tejp sugrör, play dough med mera. Jag menar att det är en viktig förutsättning för att utveckla teknisk förståelse att ha tillgång till sådant material, samt att få använda det när behovet finns. Jag har ett skräckexempel från VFU där allt skapande material antingen låg högt upp på hyllor som barnen inte kunde nå eller var inlåsta i ett rum. Barnen kunde alltså inte på eget initiativ komma åt att måla eller skapa utan en vuxens tillåtelse, vilket resulterade i att den sortens verksamhet inte förkom särskilt frekvent, i alla fall inte på barnens initiativ. Det menar jag är förödande för den skapande och kreativa utvecklingen. På den förskolan jag är nu har barnen tillgång till detta och nedan ses ett härligt exempel på hur två flickor helt på egen hand konstruerar sina egna handväskor. Då jag observerade barnen såg jag också hur värdefullt det kan vara med interaktion. Flickorna hjälpte varandra att finna lösningar då de stötte på problem i sin konstruktion. Då flickorna konstruerar väskan tränas inte bara deras tekniska förmåga utan även sammarbetsförmåga, abstrakt tänkande i att se hur grunden behöver vara för att de sedan ska få ihop den samt finmotorisk träning.
Här såg de också att de behövde ändra konstruktionen något för att
sidorna på väskan skulle gå att få ihop. De hjälps åt att tejpa.
Det är bra att vara två när man ska få ihop sidorna, en kan hålla och en kan tejpa.
Väskan är så gott som klar, det behövs bara ett handtag till.
Jag vill framhålla att jag inte menar att det är negativt att ha en ”teknikhörna”, det kan ju skapa extra möjligheter för barnen att utforska och undersöka sin omvärld med specifik belysning på just tekniken. Men jag menar att man också måste hjälpa barnen att se till tekniken i det de vardagligen kommer i kontakt med och utmana dem att utifrån det gå vidare. Som exempel kan vi ta lastbilen med ett flak som tippar. Vad är det som gör att flaket kan tippa? Kan man hitta en sådan konstruktion någon annan stans (skopor, dörrar, skåpsluckor, fönster med mera)?
Under kursens gång har vi bland annat berört naturvetenskapen i ett genusperspektiv där forskning har visat att intresset för naturvetenskap och teknik är lägre hos kvinnor än hos män. Med det i tankarna stötte jag på denna bilden på his hemsida och frågar mig vilken bild av naturvetenskapen som den sänder... Mannen är forskaren och kvinnorna (förutom den enda mannen längst bak som är näst intill osynlig pga ljuset) står med förundrande och imponerade blickar runt om. Är det hans assistenter månne eller flygvärdinnor (vad nu de skulle göra där??). Förstärks inte bilden av att forskare är män med rufsigt hår (om än i en 2000-tals tappning)?? På vilket sätt ska bilden appelera till både kvinnor och män, det undrar jag?
